Folkmusik

Julia skriver så trevligt om folkmusik. Läs hennes blogg: http://folkmusikbloggen.foli.se/

Slakamusiken skriver om folkmusik. Läs: http://slakamusiken.wordpress.com/

Priset på olja

Oljans pris ökar, men kostnaderna har ännu inte fullt nåtts. När konflikten med Iran artificiellt ökar priset blottas även vår svaghet. Ofri är den som är satt i skuld, ofri är den som saknar alternativ. Vår väg mot frihet går från oljan och dess despoter.

I tysk och fransk media tas priset på olja och bensin upp nära nog dagligen. Den ekonomiska utvecklingen sägs få problem om priset höjs. Det stämmer inte, i ett längre perspektiv, men är helt sant i det mycket korta. En ekonomi som tvingas ställa om mellan att ha haft låga och stabila oljepriser, kommer ta mer skada än den ekonomi som har haft varierande eller höga priser. Helt enkelt därför att ekonomierna har byggt in kostnader och funktionssätt. Den konsument som har en bensinslukande bil, kan inte bara sälja bilen för att just denna vecka är bensinpriset högt. För nästa vecka är priset kanske lågt och när priset på bensin är högt är bensinslukande bilar inte de som säljer till högst pris. Men om man istället skaffar en bil som inte drar så mycket eller inget alls, så kostar den kanske mer i inköp. Speciellt om det är en liten nischbil man köper. Det som gäller i det lilla gäller i det stora. Kostnaden för omställning är hög, men kostnaden för förstörd miljö och beroendet av galna diktatorer i mellanöstern är tydligen noll. Någonstans i denna ekonomiska ekvation är det ekologiska priset glömt.

Att inte kunna välja bort oljan, är oerhört oflexibelt. Att vara beroende av denna energikälla, primärt, skapar sårbarhet. När vi just haft en ekonomisk kris, är våra resurser uttömda, just då vill ingen ställa om. Inte heller när det just börjar bli bättre, för då är oljan billig och fokus ligger på att få igång hjulen, inte ställa om kursen. När det sedan går så bra, då är alla problem bortblåsta och oljepriserna höjs, då ligger fokus på arbetsmarknad och forskning. I ingen del av den ekonomiska cykeln passar det, för det är bekvämt att aldrig inse att man haft fel. Oljeberoendet är som ett gift vi ärvt av våra fäder. Folken vet inte hur det är, för de har aldrig upplevt en tid utan olja. Att vänja sig av från oljan och beroendet av den, går inte att göra snabbt. Men några små steg skulle vara att i alla fall räkna med att oljan är dyr, eller kommer vara det periodvis. Så att när man räknar, kommer man fram till att det inte är en bra idé med en stor bensinslukande ekonomi.

Dévoilé l'humanité

Den fria viljan finns inte. Det som finns är en nog ganska fri men tuktad vilja. Exakt vad som är effekt av ofrihet, för all del lathet, och tukt kan säkerligen vara nog så svårt att urskilja. Men viljan är inte fri. Dels eftersom människor inte vet sina gränser eller naturens men även för att de drabbas av drifter och sjukdom. Vidare är människorna inte isolat i rymden och causa sui utan till sin natur sociala varelser, med den religiösa, oupplysta och förtappade omvärlden som ständigt drabbar dem, särskilt som små. Historien, händelser kanske långt innan den enskilde var född, påverkar och är olika för olika människor. Slutligen framför dem står slumpen, likt bödeln med yxan i hand.

Intelligens hjälper människor bli friare, utan att kunna räkna ut andra och omvärldens händelser blir man ofri i förhållande till dem, för att inte tala om hur frustrerande det måste vara. All ofrihet kan inte hjälpas, vilket inte bör göras till ett argument för att avhjälpa någon. Forntida fel, bestämmer inte all framtid - eftersom människan har en ganska fri vilja. Människan är inte a priori fri, inte heller den mänskliga viljan. Om människan inte hade en fri vilja, vore moralen och de förmodat gudsgivna buden förgäves. Detta De Servo Arbitrio, vår ofria vilja, bekämpas nog bäst i upplysningens anda och vidare efter den, men kräver en medvetenhet om sig själv. Att förneka denna medvetenhet och kunskap, är underkastelse och autoslaveri, moraliskt förkastligt, eftersom det är endast den fria viljan som kan hållas moraliskt ansvarig. Inte oändligt ansvarig, men tillräckligt.

Ironiska generationen röker inte

Folk ur olika generationer gör sig kända för olika saker. Deras längtan skiljer sig åt eftersom de växt upp under andra tider. 80-talisterna tillskrivs ironiska och post-ironiska egenskaper. Cyniska, ja men inte bara det. Mer än så skiljer sig unga ifrån de äldre. Deras humor skiljer sig radikalt åt om man jämför bakåt. "Men skämten i tidningar är inte roliga, jag förstår dem inte" Beklagar sig en äldre man. Han har rätt, och det är meningen.

Han har rätt isåvida att att han inte förstår skämten. Därför är de inte roliga. Skämt man inte kan förstå eller förstår för lätt, är inte roliga. Men det är hans fel, för de dubbla budskap som hela tiden sänts unga - "Rök inte, för då dör du ... " sa hon och drog ytterligare ett bloss. - tolkas som medvetet dualistiska och förvirrande. Jo, du kan låtsas, men det fungerar inte. Vuxenvärldens hyckleri, var så uppenbart att det togs för (möjligen) ironiskt. Det dubbla budskapet skall därför vara ironiskt med en tusch av något annat, så att det kan tolkas dubbelt och det skall vara oklart om man menar det eller inte.

Det dubbla budskapet tolkas som ett dubbelt budskap och som att det är så man kommunicerar - genom att sända dubbla budskap. Det tolkas inte som ett misstag att mottagaren (inte) uppfattar vad som är sant och inte. Sen kan ju motivet vara att man vill väcka en tanke hos mottagaren, att få motparen att betänka vad den själv ser eller anser. Reklam kan tolkas på samma sätt - ingen tror att konsumenten blir vacker/lycklig av att använda produkten, därför måste försäljaren göra reklam. Att konsumenten vill bli lurad, är ett eget val. Kommunikationen när den anpassats för äldre, missförstås eller tolkas på ett sätt som inte stämmer överens med vad som avses, av yngre. 90-talisterna tröttnar på leken eller spinner helt iväg. Deras cynism är mer ett uttryck för frustration över att vara den-som-det-klagas-på. 00-talisterna ... är väl inte riktigt där, ännu. Humorn blir då svart och används för att dechiffrera en verklighet som präglas av allienation och ett janusansiktets vardag.

Exempel: Att uttrycka sin rädsla för barn, är jätteroligt. Det går att skratta åt, för det kunde varit sant, men stämmer naturligtvis inte. Men även för att det är sant och kunde varit falskt. Men även för att det är osäkert, och om det är osäkert eller säkert. Och man är även osäker på det, själva tvivlet är roligt. Men tvivlet på om tvivlet är rimligt, ingår även. Och att sagesmannen själv kunde varit (eventuellt nyligen...) barn och därmed rädd för sig själv. Och att rädslan är något som inte alls bör tangeras, än mindre uttryckas osv. Roligt på flera olika nivåer, även utanför ovan nämnda. Särskilt roligt blir det att analysera skämt och därefter göra sig rolig över den egna analysen av dessa skämt. Och att man i sig är rolig i den analysen ... Metanivåerna breder ut sig likt solstränder och de deduktiva träden tornar upp, och i skuggan av dem, solar sig barnen.

Att plocka isär argument och analysera beståndsdelarna, tills själva argumenten blir oöverblickbara, gör att detta kan bemötas med humor.

Bemöt din lungcancer, med ett leende, för den tänkande människan lurar du inte.

Inflation

Risken med deflation, är att man fastnar i det. Risken med sänkta räntor är att man fastnar i det. Eftersom ränteförväntningar bakas in i priserna på produkterna (om än aldrig så lite), kommer sänkta räntor sänka priserna på produkterna.

Staten skulle ju kunna trycka mer pengar, ge dem gratis till medborgarna i form av kontanta medel , bankaktier och pensionsinbetalningar. Exempelvis 10 000 till alla. Detta skulle öka inflationen och ha positiva fördelningseffekter. Skattebetalningsförmågan skulle öka. Förmodligen finns det någon hake, för såhär lätt får det inte vara.

Bistånd till de rika.

Sverige ger u-bistånd till Kina. Detta eftersom det är synd om fattiga Kina. Sverige lånar pengar av Kina. Detta eftersom det är synd om fattiga Sverige. Det är orimligt.

Sverige skall inte låna pengar av Kina, för att kunna ha råd att ge bistånd till Kina.

Vårt folk är fattigt, deras rikedomar växer inte, istället så står vi å stampar inkomstmässigt (BNP/capita) och skillnaderna ökar. Kina växer, helt utan våra biståndsmiljarder. Likaså andra länder. Vi kan och bör hjälpa. Men inte när det skadar oss. Men inte när det inte löser viktiga knutar hos mottagaren. Att ge bistånd till landet som håller på att köpa Volvo, är inte riktigt i takt med folkviljan. Regeringen gör fel och bör ändra sig.

Regimkritik

Sveriges opposition är liksom den ryska, tillbakaträngd. De större mediaföretagen kritiserar inte makten, utan oppositionen. Den officiella bilden är att regimen gör sitt bästa och att när fel blir uppenbara, beror det på att underhuggare missförstått sina order. Då går ledarna ut och kritiserar dem offentligt. Vem vill jobba för en chef som hänger ut sina anställda ?

Kritik av Svenskt näringsliv, från regimens sida, går oftast ut på att de agerar som ett särintresse för rika. Sveriges radio, har den vinklingen i en intervjuv. Denna samtidstendens att rituellt kritisera, utan att ha till syfte att förbättra något, utan för att ställa sig själv i god dager, går igen. Vem minns inte hur Dmitrij Medvedev kritiserade korvhandlare för deras höga priser, läxade upp dem inför tv-kamerorna. Eller hur Anders Borg, gav sig på Carema för att de bara betalade skatt på någon kanal-ö. Tomma ord, som inte kommer förändra mycket, utan syftar till positionering för att kunna undandra sig kritik från allmänheten. Om Borg hade haft till syfte att rätta till vårdskandalerna, skulle han ju börjat med att ta bort utmaningsrätten och återfört offentlig verksamhet till offentlig regi. Kritiken är så poänglös att skådespelet inte sällan blir rätt parodiskt. Ansvaret, vilar på behörigt tryggt avstånd. Trots det var intervjun ovan inte dålig, den var ovanligt kritisk. Kanske för att det är verkningslöst att kritisera Svenskt näringsliv, när nuvarande regering styr. När sedan media kritiseras, kan de hävda att 'Jo, vi är visst kritiska'. Sant, men de kritiserar inte makten. Snarare är det så att kryperiet är utbrett.

Juholt, som främste ledare för oppositionen, får massor av kritik. Inte hans politik, utan istället kritiseras hans sätt eller debatteras om de fakta han använt sig av stämmer. Det är visserligen illa, men om han har fel i frågan om exakt hur många som var arbetslösa hösten 1986, spelar det mindre roll. (Han hade kanske annat att fokusera på då) Det är ointressant. Vad han vill göra för att få ner arbetslösheten eller göra för att lösa problemen bland olika grupper, talas det tyst om. Det hade varit intressant att få veta. Inte heller nämns att den svenska regeringen har misslyckats med att sänka arbetslösheten, eller höja BNI/capita. Jo, det rapporteras att fler är i arbete, men eftersom det finns ännu fler i arbetsför ålder, spelar det ingen roll. Rysslands arbetslöshet sjunker ständigt i rapporterna. Detta och det faktum att arbetslösheten är ungefär lika stor i de båda länderna, är inte förtröstansfullt. Mediarapporteringen om växande klyftor eller sviktande stöd för de äldre blir allt mer undanträngd av ungdomar som har sex i tv. Det utkrävs inte ansvar, från dem som fattat besluten.

De anställda i stat och regioner som arbetar med frågorna blir allt mer desillusionerade. Den bild de möter i sin vardag, är sanningen och det är en sanning långt bortom braskande rubriker. Tids nog kommer verkligheten krypande.

För att nuvarande trend skall kunna brytas, bör oppositionen i de båda länderna lägga mer kraft på att bygga upp egna informationskanaler. De bör försöka förenkla budskapen så att de inte dränks i allehanda ovidkommande trams och genomföra virala kampanjer. Lätt-som-en-plätt.

Absolut minimum - färre saker gör dig lycklig.

Konsumtionskritik. Filmen med den svenska titeln "Gudar och människor" handlar om en grupp munkar som bor i Algeriet. Det är handlingen, men mer än så är det en estetisk film. Munkarna lever inte ett liv i överflöd, men ett liv med minimalt med saker. Ett liv präglat av längtan till gud. Munkarna är inte friterade och torusformade, utan hotade av sin omgivning.

Även om idealet kanske inte är ett asketiskt liv som munk (tänk: utan sex), så är deras estetik inte utan lockelse. Kanske blir några lyckligare av saker. Men denna vilja till tingen, är en vilja-till-makt och egentligen det lilla barnets önskan om att bli sedd. När barnet får en sak, blir det uppmärksammat. Barnet vill sedan ha fler saker, eftersom det innebär social status. Saker kan vi kontrollera, men som Stalin ungefär sagt; 'kvantitet övergår i kvalitet och kvantitet är en kvalitet i sig'. ( Nu kippar någon säkert efter andan, det är inte pk att hänvisa till tyranner... men ... ) Genom att ta bort sakerna får dessa munkar en annan kvalitet, inte bara en annan kvantitet. De bryter sig loss från det lilla barnet inombords, gör sig fria i en Autoemancipation. Sakerna har i något läge tagit makten över människorna. Saker är inte frihet, men är de gallret i fängelset? I filmen är sakerna perifera, medan fokus kan läggas på relationer och handlande.

Överkonsumtionen är inte längre bara en konsumtion, för att konsumera måste man utnyttja saken. Konsumenten måste använda den så att den blir brukad och till sist går sönder. Men många av de saker människor har används inte. De ligger på hyllor och väntar, står i garage och är, eller vittrar sakta sönder, samtidigt som ägaren är i en butik för att köpa nya. Överblicken över alla tingen försvann i något läge. Det är inte längre funktionellt. Som motdrag har nu framförts att blott ha 100 saker, skulle vara en lösning. Radikalt och bra kan tyckas, men samtidigt så tvingas personen med de 100 sakerna förhålla sig till reglerna och deras tillämpning. (Ett par skor är kanske sex saker - 2 gånger sula, sko och snöre, eller en sak, men vilket ?? Förvirrande.) Syftet var ju inte att grotta ner sig, utan att bli fri. Fri att göra saker som är viktiga och nyttiga, fri att inte tjäna. Stora delar av ekonomin går åt till att skapa saker och tjänster åt ohyggligt rika personer, i onödan. De arbetande får i gengäld saker som de inte använder, för att göra handlingar de inte vill, åt människor som inte älskar dem. Det är dags att städa!

Bankirer och deras ersättningar

När banktjänstemän plockar ute en god och rimlig lön, är de just det - tjänstemän och förmodligen organiserade av TCO. När de blir påkomna med handen i kakburken, är de bankirer. Bankirerna anses roffa åt sig makt och fördelar som inte ankommer på dem. Bilden av bankiren är fortfarande en man i kostym och isterbuk. En riktigt svinig typ med flackande blick.

När bankerna tar risker, är det inte orimligt att de gör en vinst. Skulle de däremot göra en så ordentlig förlust att konkursen står i dörren, skall de heller inget ha. En del av förklaringen är att de spelar ett spel, där slumpen spelar en inte obetydlig roll. Problemet är då att de förmodligen gör ett antal vinstehttp://www.blogger.com/img/blank.gifr innhttp://www.blogger.com/img/blank.gifan den stora förlusten kommer. Då har de pengar undanstoppade och klarar sig relativt helskinnade undan. Att gå efter dessa pengar och kanske mer därtill, är svårt men inte orimligt. Därmed inte menat att alla dessa framgångsrika människor lever på turen alena. Men att erkänna en slumpens inverkan gör det hela lättare att förstå. För människor är inte helt logiska.

Att komma ifrån slumpen, för många gånger är det slumpen som avgör, är viktigare än att i det korta perspektivet göra en vinst. Rimligen är det så att det är av större betydelse att undvika en förlust, än att göra en vinst. Dessa system förvaltar vårt pund. Därför borde samhället försöka komma ifrån systemet, som göra att onödiga risker tas. En riktigt hård och obeveklig ordningsmakt, som slår till och gör det på ett sätt som injagar fruktan, är det smaskiga svaret. Alla vill att yxan skall gå, men ingen vill hålla i skaftet.

"Den räddningsfond på 2000 miljarder euro som omtalas kan jämföras med de totalt 800 miljarder euro som Europas alla banker dragit in i vinst sedan 2005." - E24.

Att förhandla

Noam och Aviva Shalit har all anledning att fira att Gilad Shalit friges. Att förnimma sin som föras bort av okända män, fängslas på okänd tid utan att ha begått ett brott, måste vara fruktansvärt. Men det är samtidigt ett bevis på att kidnappningar fungerar.

Kidnappningar som ekonomisk strategi har förekommit under många krig. hamas ser sig som en part som krigar mot staten israel. Att hamas kidnappat en soldat ur den israeliska arméen gör att att de får en förhandlingsposition. Eftersom de eftersträvar detta, kommer de att fortsätta. De är kriminella och de tycker att de är i krig. Än, har inget utbyte skett. Än, är inget klart.

Att förhandla med terroristerna, är kanske en lösning i ett mycket kort perspektiv. Men sett ur en längre horisont, kan det vara förödande. Varför ska de sluta nu ? Hur värderas människor ? När Gilad frisläpps av hamas släpper Israel 1 027 fångna, många av dem, dömda terrorister. En mot tusen, är detta det värde man ger en Israel mot en Palestinier ? Att använda människor som spelbrickor är fel. Människovärdet säger oss att individerna är mål i sig själva. Det går inte riktigt ihop. Att frige fångar är samtidigt rimligt, för att hålla dem kostar stora summor och verkan är ju inte sådär rakt uppenbar - med än att de försvinner från gatan. Det är en väsensskilnad i att fängsla människor för stölder, mord och hor(?), mot att fängsla dem för att de varit en del i sitt lands armé. Samtidigt så kanske hamas ångrar sig lite, när de får en brottsvåg mot sig. Den palestinska myndigheten kanske skulle försökt stoppa hamas från att använda Gilad som en spelbricka. Nej, då ... de har istället låtit sig inspireras. Man får hoppas på de goda människorna, men ibland är det svårt.

Budgettrixeri

Syftet med en budget är att den skall styra en verksamhet så att verksamheten fungerar och gör det den är avsedd att göra. Lätt som en pannkaka ? Knappast. Snarare behandlas budgeten som ett instrument för att få ledningen att framstå i en ljus dager. Den blir ett verktyg för att konservera makten, utan hänsyn till framtiden. Trots det, är budgeten inte sällan ett av få framåtsyftande dokument i en organisation.

Budgettrixeri är när en aktör använder budgeten för andra syften än budgeten är till för, som att dölja verkliga förhållanden. I Grekland trixades det med budgeten, resultatet för ett stolt folk blir att irra omkring längs ruinens brant. Eftersom budgeten inte är spännande, så tas den ofta utan debatt, om den alls finns.
Syftet med att trixa med budgeten är ofta att dölja vad organisationen egentligen sysslar med. Genom avtal med banker kan man få en sak att se ut som en annan, bankerna hjälper villigt till eftersom de tjänar pengar på det. Oärligt, ja visst, men vem gillar inte en oärlig bankir ? När organisationer är påväg att gå under, blir den som påpekar detta sällan populär. Istället ses budet som en tråkig festsabotör. Att lägga årets budget på fest kanske känns kul, men att supa med bostadsrättsföreningen är att dricka upp sina pengar. Det är inte gratis.

I Riksdagens budgetdebatt får man lära sig mycket. Det är även givande att titta på förra årets debatt, för att jämföra vad som sades då - och vad som blev jämte - vad som sägs nu. Inte sällan finns det aktörer som hårdnackat håller fast vad de tycker år efter år. Andra ändrar åsikt varje vår. 3225kr per invånare kostade Sveriges deltagande i EU. Fråga: är det värt det, eller finns det bättre användning för dessa pengar?
Svenska och nordiska statsfinanser är tråkiga, det är bra. När budgeten blir spännande betyder det att något är fel eller att det finns stora konflikter inom organisationen. Samtidigt så är parterna ense om att budgeten är viktig och förhoppningsvis viktig att följa. Revisionen (som man gärna ignorerar ... kolla bara riksrevisionen) är inte bara ett rundningsmärke, utan en källa till förbättringar. Att riksdagens opposition accepterar att bli styvmoderligt behandlad är en sak, de har nästan inte accepterat sin roll, men att revisionen gör det är med svårförlåtligt.

Låt hoppas att Sverige slipper budgettrixeri på riksnivå, i kommunerna pågår det för fullt, men riksplanet är ännu ganska förskonat. Framåtsyftande dokument säger saker som: vilken strategi har vi och hur skall vi agera i framtiden ?

Glömda ord och sediga tankar

Det svenska språket är rikt, men ofta finner vi våra medmänniskor fattiga. Fattiga i så mening att de inte fått lära sig tillräckligt många ord och uttryck, varför de inte förmår hävda sig. Även högt uppsatta människor, förmodat bildade, slänger sig med anglicismer. Alla är vi syndare.

Att inte kunna ett ord blir bara ett problem för individen, när han eller hon möter en omvärld som är så komplex att den inte kan beskrivas med den existerande begreppsapparaten. I kontakter med myndigheter blir en funktionell analfabetism förödande. Att ens våga sätta sig emot och hävda sin rätt, kräver av medborgaren en viss förmåga, som vi skulle erfarit i skolan. Så är icke alltid fallet. Tilliten till den egna förmågan brister och därmed egenansvaret.

I media rättas sällan personer, vilket naturligtvis är vänligt. Det skulle annars lätt urarta till pedanteri. Vänligt och Jättebra, men inte helt välbetänkt. Att konsekvent ta bort anglicismer är heller inte alltid önskvärt - förortsjargongen skulle bli så mycket mindre charmig utan sina egenheter. Men, att ha en hög nivå på det offentliga samtalet, i exempelvis Metro, skulle på sikt underlätta för medborgarna.

Ett bra ord är Sedighet, som beskriver den situation av ordning, disciplin och dygdiga hållning som uppstår när människor med hyfs kommer samman. Att använda krångliga ord, är inte något man skall göra för att visa sig förmer än någon annan, utan för att sätta ett gott exempel. Helst skall förloppet vara självförklarande, så slipper vi dessa små irriterande situationer av tystnad och vi gör varandra rikare.

Odlad mat

I snabbmatens land är hamburgare med bröd och potatis en vanlig rätt. Det tar en minut från att man bestämt sig för att äta den, tills att man kan ta den första tuggan. Men det tar inte en minut att göra den, bara att odla fram vetet till brödet tar 120 dagar.

Tröskandet sker på åkern, men sedan tar det ytterligare någon dag att mala, frakta mjölet till en bagare som blandar mjöl och de andra ingredienserna för att sedan jäsa brödet och stoppa in det i en ugn. När det är gräddat skall det svalna, stoppas i en korg och köras till restaurangen som packar upp det och lägger det i en ränna, så att killen som lägger ihop hamburgerbrödet med salladen och köttet och den klibbiga såsen, kan göra detta på 2minuter blankt.

Då har vi inte ens börjat fundera på hur kon slaktas, med blod och råmande ljud, dödas för att malas ned i en process där denna ko blandas med andra. Ingen identitet, inget förlopp och ingen tid spilld - allt är så översvallande effektivt att själva upplevelsen att äta skiljs från alla dem som ligger bakom hamburgaren. En ko blir färdig för slakt efter 12-15 månader, men kan bli 25 år. Vanliga ko-namn är Rosa, Rosalind, Rölla, Malva, Stjärna och Stina.

Potatisen tar 90 - 150 dagar att odla. En yta på 1½ ha krävs för att ge tillräckligt med potatis till en person under ett år (om du mest äter potatis).

Processen startar långt innan konsumenten ens tänkt tanken att han/hon vill ha en vara. Vetet, kon och de andra ingredienserna har ingenting med maträtten hamburgare att göra. Den länken är bortkopplad, liksom känslor, tankar och visioner. Gör inte denna länk, liksom de strävanden som förgick den oss till mer av människor ?

Samtidigt så är det ju så att vi slipper bry oss om sådant som kanske inte är livsviktigt, för att i stället bry oss om andra och sådant som är viktigt. Som att äta tillsammans med barnen, även hamburgare. Å vi slipper odla potatis.

Förlustaversion

Förlustaversion, oavsett vad moderaterna säger är att människor mycket hellre får en vinst än undviker en förlust, utkomsten lika. Det är irrationellt och djupt mänskligt, något som på psykologspråk kallas psykologisk assymetri. Tyvärr medför det att beslutsfattare fattar felaktiga beslut, som att försöka ta igen en förlust genom att öka risken. De bygger vidare genom Hallandsåsen, istället för att lägga av.

Varför inte använda detta emot dem? Istället för att skapa lönesystem som gynnar dåligt risktagande, så skulle man kunna utnyttja den kunskap som finns. Bonussystemen gör tydligen att handlare spelar bort miljoner. Bonussystemen skapas i syfte att förmå människor att ge sitt yttersta. Men det får dem även att begå fel. Tydligen gör en VD ett dåligt jobb om han (det är ju mest han) får för lite bonus. Borde gälla alla anställda, men med risk för att låta cynisk, så gäller det tydligen inte städerskorna. En vacker utveckling vore att företaget gav VD en hög lön, för att sedan säga: får vi ingen vinst, förlorar du halva din lön. Några VD:ar skulle finna detta, att inte göra vinst, oacceptabelt och göra allt för att slippa få denna förlust. Hela arrangemanget skulle sedan kunna bli billigare än det vanliga sättet. Precis som i vanliga bonussystem skulle det naturligtvis bakas in diverse brasklappar.

Löner som istället för bonus har avdrag, är förmodligen mer effektiva. Alla vill att yxan skall gå men ingen vill hålla i skaftet, hur skall detta kunna införas ?

Illegalisera tobak!

Tobak är en drog, som gör människor beroende. Den innehåller centralstimulerande ämnen (som nikotin) som dämpar oro och möjligen förbättrar koncentrationen något. Den orsakar cancer och hjärt-kärlsjukdomar. Skulle tobaken upptäckas idag, skulle den inte tillåtas. Nikotinberoende klassas som en psykisk störning.

Allt detta gör att det finns fog för att illegalisera röktobaken. Men, idag röker ca 20 % av befolkningen, vilket effektivt stoppar alla sådana försök. Det är inte politiskt möjligt. Samtidigt så brukar de som vill legalisera cannabis peka på att tobaken, som inte är olaglig, är mer skadlig. Det är oklart om så är fallet, men det beror säkert på hur man räknar. Båda är dåliga och båda borde vara illegala. Tobaken kostar stora summor, både för samhället och individen. Visserligen drar den in en del skatt, men inte nog. Den passiva rökningen drabbar fler än rökaren. För en prospektiv missbrukare att ta steget till tobak, har inte lika långtgående konsekvenser som att börja med tunga droger. Att ge personer fler chanser att inte gå vidare till tyngre droger, är ett skäl att inte illegalisera.

Vilka förutsättningar finns då för att illegalisera tobaken ?
- Rimligen är det så, att vid någon nivå, borde det att gå. Ett krav för att kunna illegalisera tobaken är att ett sådant förbud inte drabbar en allt för stor del av befolkningen. Ett annat är att befolkningen själva ser att det som rimligt. Att personer som använder röktobak inte kan sluta, gör att de måste erbjudas alternativ. Att i ett första steg illegalisera bara röktobak ger dessa människor alternativ. Illegalisering kommer förmodligen, till en början, att öka brottsligheten och göra en del människor negativt inställda till lagar i allmänhet - ungefär som dagens narkomaner. Att inte tillåta röktobaken skulle även kunna ses som ett handelshinder. När under 15% av befolkningen röker, kan det vara dags. Dessa och andra hinder bör överkommas, innan en formell process mot illegalisering påbörjas.

Totalitär humanism

Humanismen ses i allmänhet som det godaste av gott. I Afghanistan slåss vi för demokrati och ... humanism. Humanismen kan enkelt förklaras som kristendomen utan gud. Men den är mer än så. Den är ett människocentrerat förhållningssätt till samhället, livet och naturen. Den utgår ofta från naturrätten, något som den protestantiska norden har svårt att acceptera. Men den har ett väldigt gott rykte.

Något är totalitärt när det kräver en uppslutning bakom det som det ser som gott. Det är totalitärt när det förkväver opposition, kräver legitimitet och vill att detta goda skall omfatta allt. Totalitära rörelser blir dock ibland lite ... ska vi kalla dem ... överentusiastiska ? (Jo, självrättfärdiga och maktgalna är också bra ord)

Hur kan då denna gulligosiga alla-är-bra-tanken bli totalitär ? Politisk korrekthet, när den spårat ur. Juan Linz, denne spansk-tyske professor som forskat i totalitära rörelser, beskriver processen i vissa av sina böcker. Just folkets roll i det egna förtrycket är slående. Den humanistiska tanken, är inte med nödvändighet demokratisk eller pluralistisk. Den är inte heller fri från egenrättfärdighet och viljan till makt. Politisk korrekthet är en typ av språk som när den fungerar som bäst påminner om att mänskligheten inte består av enbart vita välfungerande heterosexuella män, men som annars kan bli lätt stötande och infantil. Aggressivt infantiliserat.

Istället för att bry sig, så är det en demonstration av att bry sig. Det är inte samma sak. Moraltanten som i sitt korståg mot alla som inte håller med henne, tvingar andra genom skam, att inta en till synes sympatiserande uppfattning, är politiskt korrekt. Men slaget biter inte, det missar. Politisk korrekthet har totalitära tendenser. Det är inte bra, men finns det alternativ ? Någonstans behövs ju en samhällelig ordning och idéer som samhället tror sig tro på. Men en debatt som handlar om huruvida en debatt skall få föras, skymmer sakfrågorna. Det är den perfekta rökridån. Vad händer när det blåser ?

Rikedom och makt

Det har kommit två nya rapporter från Credit-suisse om hur rika världens rikaste är och hur resten av oss hankar oss fram. För att tillhöra de rikaste behöver du ha en nettoförmögenhet på 4000 USD. Det är strax över 28 000 kr. Inte omöjligt att spara ihop.

Den första handlar om var världens rikedomar finns. På engelska.
Den andra avhandlar hur vi skuldsätter oss.

Det finns saker här i världen som gör oss rika, främst bland dessa saker är ägandet. Rätten att äga och tillsammans med andra bedriva handel och utbyte gör oss alla rikare. Men det gör även klyftorna större och ökar makten. Makt är dubbelt, det ger makt åt en person, men i en motsvarande mån tar det makt från någon annan. Du går till jobbet, inte för att du i grunden vill - utan för att du få pengar. Då tjänar du någon annan. Vi tjänar alla varandra.

Världens rikedomar är ojämnt spridda. Fred och frihet är några av sakerna pengar älskar.

Att vara satt i skuld är både bra och dåligt. Du får mer möjlighet att styra vart pengarna skall gå (initiellt) för att sedan förlora motsvarande makt. Skuldbördan är en av anledningarna till att USA och andra länder nu har det svårt. Men det har även givit möjlighet att göra mycket med de lånade pengarna: US-army. Hurra !

IDF vs Marmara Blå

Nu tycks det som om svallvågorna efter aktivistflottan har lagt sig. Färre dog än vad som rapporterades, gott nog. Mer media rapporterade att icke-palestinier dog än som rapporterade att palestinier dog under det gångna året. Israel, som inte längre tror att någon gillar dem ändå, gör saker som andra stater inte skulle överväga. Videon ovan visar en parodi på Michael Jacksons 'We Are the World'.

Men varför förneka att det är officiell policy ? Uppenbart är det inte så, men de tyckte uppenbarligen att den var så bra, att den borde spridas mer - det är ju den enda effekten av förnekandet. Rolig var den i alla fall. (Till råga på allt har båten samma namn som ett ölmärke)