Konsten

Konstens syfte är lämpligen inte på förhand förbestämt. Men det går ändå inte att komma ifrån att vissa syften är lyckligt lovvärda. Till dem hör skönhet och förmedling av känsla. Nu tycks den senare ha ha fått överhanden, till den milda grad att skeppet har slagsida.

Lars Vilks är en svensk Marcel Duchamp, men utan poäng och stil. Han är inte konstnär, han är bara konstig. Vilks konst är inte konst, den är bara konstig. Den förmedlar inget, den är inte vacker och den saknar andra poänger. Visserligen provocerar de, men själva provokationen blir tröttsam när man år 2000 revolterar mot 1800-talet. Deras mål är att stå i centrum, kosta vad det kosta vill. Tyvärr står skattebetalarna nu för Vilks säkerhet. Det är antiproduktivt, eftersom ingen efterfrågar honom eller hans konst. Vill man ha en vacker tavla eller en tavla med en målning av farfar innan han dör, får man vända sig annorstädes.

Konsten har tagit en annan plats i vårt samhälle, än i förfluten tid. Kanske hänger det samman med teologins och vetenskapens dust, där båda länge kämpat om vilken bild av tillvaron som är hegemonisk. Teologin, som har ett perspektiv som mycket speglar en psykologisk bild av tillvaron, är inte fullt ut logisk, sina system och ansatser till trots. Vi kan inte bevisa guds existens, men vi kan välja att tro. Vetenskapen, vars perspektiv är instrumentellt och deskriptivt, som med logisk precision strävar efter en användbar och sann bild. (De har stulit det ursprungligen kristna sanningsbegreppet!) Vi kan bevisa gravitationen, därför behöver vi inte tro på den. Konsten fanns där för att beskriva och hylla, för att skapa njutning och frammana bilden. När teologin trängdes undan försvann vår psykologiska bild, liksom den besjälning som den äger, bort. Konsten blev den plats, där den mänskliga psykologin fick härja fritt.

Konsten används inte längre för att beskriva världen, utan för att beskriva känslor. Därför är Skriet centralt, inte för att det handlar om ångest. Men kvar blir ångest. Konsten förlorar, människorna förlorar och Lars Vilks härjar fritt. Morasen är total, skriet känns - berättigat ... Problemet är att Vilks psykologi härjar fritt, vilket gör konsten fri, konstig och poänglös.