Politik

4/04/2011

Glömda ord och sediga tankar

Det svenska språket är rikt, men ofta finner vi våra medmänniskor fattiga. Fattiga i så mening att de inte fått lära sig tillräckligt många ord och uttryck, varför de inte förmår hävda sig. Även högt uppsatta människor, förmodat bildade, slänger sig med anglicismer. Alla är vi syndare.

Att inte kunna ett ord blir bara ett problem för individen, när han eller hon möter en omvärld som är så komplex att den inte kan beskrivas med den existerande begreppsapparaten. I kontakter med myndigheter blir en funktionell analfabetism förödande. Att ens våga sätta sig emot och hävda sin rätt, kräver av medborgaren en viss förmåga, som vi skulle erfarit i skolan. Så är icke alltid fallet. Tilliten till den egna förmågan brister och därmed egenansvaret.

I media rättas sällan personer, vilket naturligtvis är vänligt. Det skulle annars lätt urarta till pedanteri. Vänligt och Jättebra, men inte helt välbetänkt. Att konsekvent ta bort anglicismer är heller inte alltid önskvärt - förortsjargongen skulle bli så mycket mindre charmig utan sina egenheter. Men, att ha en hög nivå på det offentliga samtalet, i exempelvis Metro, skulle på sikt underlätta för medborgarna.

Ett bra ord är Sedighet, som beskriver den situation av ordning, disciplin och dygdiga hållning som uppstår när människor med hyfs kommer samman. Att använda krångliga ord, är inte något man skall göra för att visa sig förmer än någon annan, utan för att sätta ett gott exempel. Helst skall förloppet vara självförklarande, så slipper vi dessa små irriterande situationer av tystnad och vi gör varandra rikare.