Politik

12/02/2006

Ranarim

Ranarims toner till trots, de är svåra att lyssna till. Det går inte att annonsera ut konserter fem dagar innan de äger rum. Eller för den delen efter. Ranarims fasoner gör mig irriterad. Jag vill faktist lyssna till dem, då måste jag kunna få göra det. Jag är tillockmed villig att betala.

Lösningen på ett litet problem

Läste någonstans att en stor del av taxichaufförerna är förtidspensionärer. Det fick mig att tänka ut en lösning på detta lilla problem. En enkel variant vore att göra så att alla med taxilegitimation automatiskt diskvalificerades från pension. Vill du ha pension - visst, men byt först in ditt kort.
Förutom att dessa herrar bidrar (det är oftast män) till osund konkurrens, så har jag lite svårt att lita på dem som konsekvent stjäl från andra.
Sedan skall vi ha poliskontroller, det skulle göra saken bättre. Mycket bättre.

Pengar i sjön (2005)

2005:Sverige har en militärbudget 44,5 mdr kr. Det är mycket. Men vi vet vad vi får, vilket är bra. Om det sedan räcker, är en annan sak.
2005:Sverige har en biståndsbudget 22,5 Mdr kr. Det är mycket. Vi vet inte vad vi får, vilket är dåligt. Eftersom vi inte vet om det har någon effekt, är det oerhört dyrt.

Iår kommer biståndet att vara ca 30 mdr kr. Det skulle om vi investerade pengarna i Sverige ge 15 000 - 30 000 nya jobb, som är permanenta, givet den genomsnittliga kapitalmängden per arbetare. Alternativt skulle det kunna användas till att investeras utomlands; då skulle vi kunna få 439 Mdr tillbaka om 50 år, givet en real ränta om 5 %. Men om vi fortsatte lägga in 30 mdr varje år skulle våra pengar växa till 6650 mdr. Det skulle mer än väl kunna täcka eventuella pensionsproblem.
- Samtidigt skulle det ge jobb. Inte kanske för oss, men väl för världen. Det skulle kunna ge hysteriskt många jobb i t.ex. Tanzania.
- Men i stället ägnar vi oss åt fina saker som demokratiutveckling och utbildningsinsatser för småföretagare. Men det är fortfarande oklart om det ger något. Det vet vi inte. För att förstå Sida bör vi kolla på deras powerpoint-presentation.

Västvärlden har en tendens att sabba allt, eftersom vi inte förstår exakt hur mycket makt vi har. Skulle vi vilja kan vi köpa upp all säd och majs, så att de svälter. (Det gör vi bara när de svälter, för att kunna skicka maten till de svältande) Vi skulle kunna dumpa maten på dem, så att deras jordbruk går i konkurs. (Det gör vi bara när de svältar, för att kunna ge maten till de svältande)
Att hålla delar av världen i permanent fattigdom är omoraliskt. Istället borde vi lägga vår pengar på investeringar, som ger jobb och billiga varor. (Då utnyttjar vi dem skoningslöst !) Men det gör vi inte, för vi är för snälla. Eller ?

11/30/2006

Vad är vi beredda att dö för ?

Någonstans så tror jag att alla, är beredda att offra sig för något. Ingen är beredd att offra sig för inget. Att vara motiverad nog, att kunna riskera att upphöra, det är något oerhört. Ibland offrar sig ju människor för en vad de tror är sant. Slocknar ut, av förfelade orsaker, eller spränger sig själva i en vägspärr. För vissa tycks det så enkelt och självklart, som om de inte hade en annan mening med sitt liv. För andra blir det en väg ut, att kunna dö med heder.

Guldets makt är stor, så stor att somliga ger sig åt haven eller gruvorna för att dö där, i mitt tycke utan mening. Visst, vissa får guld och risken är inte stor. Men den desperation eller kalla rationalitet som driver dessa människor, är är ändå svår att förstå. Ärans och hederns makt är större, där kan vi räkna med att människor ger sig in, i full vetskap om att de kommer att dö.
Religionen, driver somliga för långt. Tron (inte vetskapen) om att ett kritter skulle kunna vilja att du gav upp allt, som motvation är inte bara sjuk, utan också farlig. Samtidigt hänger den samman med identiteten. När människor dör för den de är, gör de det för fäderneslandet, familjen eller det gemensammas bästa. De uppfattar sig som goda, i kampen mot ett annat - ont.

Det jag skulle önska till jul, är att människorna skulle sluta använda andras motivation, att dö, för sina egna syften. Att fundementalister i stället för att övertyga svaga och psyksjuka att dräpa sig, själva kunde visa sin tro.

Ingen vill dö, men alla känner inte att det finns mening. Att ge en mening, är det religiösa och andra ledare bör göra. Att tjäna livet, istället för att vakta döden, det vore vackert. Kanske är det en utopi.