Regimkritik

Sveriges opposition är liksom den ryska, tillbakaträngd. De större mediaföretagen kritiserar inte makten, utan oppositionen. Den officiella bilden är att regimen gör sitt bästa och att när fel blir uppenbara, beror det på att underhuggare missförstått sina order. Då går ledarna ut och kritiserar dem offentligt. Vem vill jobba för en chef som hänger ut sina anställda ?

Kritik av Svenskt näringsliv, från regimens sida, går oftast ut på att de agerar som ett särintresse för rika. Sveriges radio, har den vinklingen i en intervjuv. Denna samtidstendens att rituellt kritisera, utan att ha till syfte att förbättra något, utan för att ställa sig själv i god dager, går igen. Vem minns inte hur Dmitrij Medvedev kritiserade korvhandlare för deras höga priser, läxade upp dem inför tv-kamerorna. Eller hur Anders Borg, gav sig på Carema för att de bara betalade skatt på någon kanal-ö. Tomma ord, som inte kommer förändra mycket, utan syftar till positionering för att kunna undandra sig kritik från allmänheten. Om Borg hade haft till syfte att rätta till vårdskandalerna, skulle han ju börjat med att ta bort utmaningsrätten och återfört offentlig verksamhet till offentlig regi. Kritiken är så poänglös att skådespelet inte sällan blir rätt parodiskt. Ansvaret, vilar på behörigt tryggt avstånd. Trots det var intervjun ovan inte dålig, den var ovanligt kritisk. Kanske för att det är verkningslöst att kritisera Svenskt näringsliv, när nuvarande regering styr. När sedan media kritiseras, kan de hävda att 'Jo, vi är visst kritiska'. Sant, men de kritiserar inte makten. Snarare är det så att kryperiet är utbrett.

Juholt, som främste ledare för oppositionen, får massor av kritik. Inte hans politik, utan istället kritiseras hans sätt eller debatteras om de fakta han använt sig av stämmer. Det är visserligen illa, men om han har fel i frågan om exakt hur många som var arbetslösa hösten 1986, spelar det mindre roll. (Han hade kanske annat att fokusera på då) Det är ointressant. Vad han vill göra för att få ner arbetslösheten eller göra för att lösa problemen bland olika grupper, talas det tyst om. Det hade varit intressant att få veta. Inte heller nämns att den svenska regeringen har misslyckats med att sänka arbetslösheten, eller höja BNI/capita. Jo, det rapporteras att fler är i arbete, men eftersom det finns ännu fler i arbetsför ålder, spelar det ingen roll. Rysslands arbetslöshet sjunker ständigt i rapporterna. Detta och det faktum att arbetslösheten är ungefär lika stor i de båda länderna, är inte förtröstansfullt. Mediarapporteringen om växande klyftor eller sviktande stöd för de äldre blir allt mer undanträngd av ungdomar som har sex i tv. Det utkrävs inte ansvar, från dem som fattat besluten.

De anställda i stat och regioner som arbetar med frågorna blir allt mer desillusionerade. Den bild de möter i sin vardag, är sanningen och det är en sanning långt bortom braskande rubriker. Tids nog kommer verkligheten krypande.

För att nuvarande trend skall kunna brytas, bör oppositionen i de båda länderna lägga mer kraft på att bygga upp egna informationskanaler. De bör försöka förenkla budskapen så att de inte dränks i allehanda ovidkommande trams och genomföra virala kampanjer. Lätt-som-en-plätt.