Sporten minskar i betydelse

Sport blir mer och mer ointressant. Från att i något läge ha varit en inspiration och ett ämne man kunde identifiera sig med så blir sport mer och mer underhållning. Är det underhållande att se vem av de dopade amerikanska löparna som vinner ? Kanske om man är amerikan. Det är jag inte, de som hoppar, löper och kastar är inte som jag. Inte på långa vägar. Som barn kunde man drömma att man en dag skulle springa som de. Den drömmen är förbi, det kommer inte att ske, inte bara för någon allmän försoffning utan för att tidens ideal förändras. Sorgligt kanske, men det var heller aldrig ett stort mål.
  Elitidrotten är ohälsosam, något annat kan knappast påstås. Vem ska annars får avslitna hälsenor och käkbensfrakturer att framstå som glamorösa ? Skador är vanliga, liksom utslitna leder och andra problem. Ibland kan man motivera elitidrotten med att den skulle inspirera unga till 'hälsosam fysiskt fostran', något som låter som hämtat från 1930-talet, men snarare så blir man väl avskräckt. Det är liksom inte lönt att ens försöka springa 1 mil om dagen - för man borde springa 4 ! (Vilket tar minst 2 timmar ... men förmodligen det dubbla.) De har ingen gemenskap, deras kamp är om pengar och de fuskar.
  Sammanhållningen hos en nation som tittar på när deras bästa kämpar om guldet, den har liksom förbytts när dessa bästa flyttar runt och sedan inte bryr sig om vilka band de har till andra. Gillar vi ens dem för att de är av samma nation som vi ? Den olympiska idéen om att nationer tävlar mot varandra, ädelt och fredligt, förbyts i kommersialism. Bättre det än krig, men klart sämre än den där ädla tävlan vi alla minns från tiden då tv:n var svartvit. Sundhetsideal som sponsras av läskedrycksindustri och snabbmatsrestauranger, är väl ändå inget ideal. Pauser som anpassas till reklamsnuttarnas längd. Sporten förflyter längre och längre ifrån relevans.
  Visst, det är en skapad händelse. Vi är alla medvetna om detta, men känslorna är äkta; gråten skrattet och oron. Problemet är att när det inte spelar någon roll, så finns det inga känslor kvar. Främlingskap inför dessa atleter som fortfarande representerar ett allt mindre sammanhållet oss, är min bestående känsla. Kanske är det inte spännande nog.
 (Det är för övrigt oklart om det faktiskt var bättre förr.)