Pengar 2014

Den genomsnittlige svensken tjänar 373 000 kr per år. Eller:halva befolkningen tjänar mindre än så. Skiktningen har ökat, antalet personer har ökat och per person har det legat i stort sett stilla. Arbetslösheten har inte halverats med regeringens icke-åtgärder, löften till trots. Inflationen spås gå upp, från att nära nog ha haft deflation. Hushållens nettoförmögenhet ligger 960 000 kr per person och skulden på 330 000 kr. (Stora delar av befolkningen har inga skulder alls.) 

Hur kan sverige bli ett rikare land, ett land med en rikare befolkning? 

- Det enkla svaret är att spara och arbeta mer. Men för att bli rikare måste vi skapa värde. En mycket vacker villa kostar lika mycket att bygga i Norrlands inland, som i en Göteborgsförort. Men Göteborgsvillan är värd mer, även om man räknar av markpriset som bara det är högre. Genom att spara kan vi investera i produktivare maskiner och verktyg. Men det är inte bara genom att arbeta mer, utan även smartare, som goda löner förtjänas. Väl investerade tillgångar, ökar i värde, alla inversteringar är inte lika goda. 

   Allmänt sett, så borde fler spara mer. Allt för många sparar för lite och väntar sig att andra ska skapa jobb och företag. Om fler försökte starta eget och hade möjlighet till det, skulle samhället som helhet må bättre. Det skulle öka friheten och välståndet. Bankerna måste våga låna ut till den som vill försöka, de måste våga förlora, för att kunna vinna. 

   Kunskapen om hur och påvadsätt man kan skapa något, få det att fungera i samhället, är inte bara en värdelös bildning, utan själva grunden i vår hela civilisation. Det är av högt värde och inte sällan något inte kostar mycket resurser. Fler ingenjörer och färre teologer, skulle göra landet rikare. 

Vi kan ha oändlig tillväxt. Detta eftersom tillväxten består i förfining, om man så vill civilisation, inte i antal tunnor olja eller ton rovor. Tillväxten är ökandet av värdet av det som vi producerar i form av varor och tjänster. Ett kilo malm, olja och koppar kan förvandlas till en robot, värd väldigt mycket mer än de stenar som dessa kom ur. 

Vad är rimligt att spara ? 

Spara minst 10% av din lön. Det kan de flesta klara av. Enkla knep är att inte slösa sina saker på saker man vill ha men sällan använder, utan istället köpa det man behöver. Det är så mycket man vill ha och så lite man behöver. Hyr ut ett rum. Cyckla eller åk buss, istället för att köra bil. Laga matlåda till jobbet. Jobba extra var annan helg. Begär löneförhöjning. Sälj vad du kan av källarförrådet. Planera. 

  Det är helt orimligt att inte spara alls, eller att inte begära ränta på det man sparat. Att lägga pengarna på ett konto är ganska bra i början, men snart så är det bättre att spara i fonder och aktier. Välj en billig globalfond. Gör en plan för året, för de kommande fem åren och för barnens uppväxt. Den genomsnittlige svensken har kanske bara 373 000 kr att lägga på boende, transport och mat. Men egna sparade medel är en frihet, som växer med ränta på ränta. Det som i början var en lite, växer och växer med allt större fart. Ränta på ränta, är ett litet underverk. 

   Spara mer. Spara smartare och planera.  Vi är inte dömda till ett liv i fattigdom, situationen går att lösa med lite fantasi och planering. 

Sporten minskar i betydelse

Sport blir mer och mer ointressant. Från att i något läge ha varit en inspiration och ett ämne man kunde identifiera sig med så blir sport mer och mer underhållning. Är det underhållande att se vem av de dopade amerikanska löparna som vinner ? Kanske om man är amerikan. Det är jag inte, de som hoppar, löper och kastar är inte som jag. Inte på långa vägar. Som barn kunde man drömma att man en dag skulle springa som de. Den drömmen är förbi, det kommer inte att ske, inte bara för någon allmän försoffning utan för att tidens ideal förändras. Sorgligt kanske, men det var heller aldrig ett stort mål.
  Elitidrotten är ohälsosam, något annat kan knappast påstås. Vem ska annars får avslitna hälsenor och käkbensfrakturer att framstå som glamorösa ? Skador är vanliga, liksom utslitna leder och andra problem. Ibland kan man motivera elitidrotten med att den skulle inspirera unga till 'hälsosam fysiskt fostran', något som låter som hämtat från 1930-talet, men snarare så blir man väl avskräckt. Det är liksom inte lönt att ens försöka springa 1 mil om dagen - för man borde springa 4 ! (Vilket tar minst 2 timmar ... men förmodligen det dubbla.) De har ingen gemenskap, deras kamp är om pengar och de fuskar.
  Sammanhållningen hos en nation som tittar på när deras bästa kämpar om guldet, den har liksom förbytts när dessa bästa flyttar runt och sedan inte bryr sig om vilka band de har till andra. Gillar vi ens dem för att de är av samma nation som vi ? Den olympiska idéen om att nationer tävlar mot varandra, ädelt och fredligt, förbyts i kommersialism. Bättre det än krig, men klart sämre än den där ädla tävlan vi alla minns från tiden då tv:n var svartvit. Sundhetsideal som sponsras av läskedrycksindustri och snabbmatsrestauranger, är väl ändå inget ideal. Pauser som anpassas till reklamsnuttarnas längd. Sporten förflyter längre och längre ifrån relevans.
  Visst, det är en skapad händelse. Vi är alla medvetna om detta, men känslorna är äkta; gråten skrattet och oron. Problemet är att när det inte spelar någon roll, så finns det inga känslor kvar. Främlingskap inför dessa atleter som fortfarande representerar ett allt mindre sammanhållet oss, är min bestående känsla. Kanske är det inte spännande nog.
 (Det är för övrigt oklart om det faktiskt var bättre förr.)

Kommunernas styre

Sverige är en enhetsstat. Det innebär att vårt land inte är en federation av kommuner eller andra enheter. Enhetsstater har en konstitutionell konstruktion där den lagstiftande makten (ibland även den verkställande) koncentreras till en nivå, de är unitära. Istället har staten delat upp vad olika delar av landet skall styra. Kommunerna anses inte vara en del av staten utan kommer liksom underifrån och har växt fram parallellt med det statliga styret och fått mer och mer makt. Kommunerna har flera fördelar. De är lokalt förankrade och deras verksamhet regleras i kommunallagen.Medlem av en kommun är person som är folkbokförd i kommunen, äger fast egendom i kommunen eller ska betala kommunalskatt där. Kommunerna kan ta upp skatt vilket de alltid gör. I gengäld finns det reglerat vad de inte gör; försvar, rättsväsende, gränsskydd, utrikespolitik mm. De kan även ta upp lån.

Problemet är att många kommuner är små. Det var inte ett problem när de hade relativt lite att göra och det de gjorde var rudimentärt. Men vartefter komplexiteten ökat har behovet av professionalisering ökat. En lite kommun kan därför ingå i kommunförbund, som delar på vissa saker, exempelvis brandkår. När deras ekonomi försämras kan de inte göra mycket - de tvingas ha viss grundläggande service, men en kommun med dålig ekonomi kommer inte accepteras slås ihop med en som har bättre dito. De hamnar i ett dödläge, i väntan på bättre tider. Kommuner har lite för svårt att samarbeta, då vissa kommuner kan hindra andra från att agera, med motiveringen att de inte har behovet, trots att den andra kommunen kanske har ett jättebehov av detta.

Lösningen skulle kunna vara att länsstyrelsen ges makten att inskrida mot dålig kommunal förvaltning. Skulle en kommun hamna i en situation att de får svårt att fungera kunde staten helt enkelt ta över förvaltningen och dela upp kommunen på de omkringliggande kommunerna. Man skulle även kunna hindra kommuner från att genom att locka till sig viss demografi få en bättre position. Det skulle utjämna skillnaderna över landet. Naturligtvis skulle en sådan makt kunna missbrukas - varför man behöver ett regelverk kring det.  Idag måste staten skriva om kommunallagen eller andra förordningar för att göra förändringar i kommunerna. Det borde vara enklare.

LSS och Luftstridsskolan

LSS, lagen om särskilt stöd är en lag som ger handikappade rätt till en assistent. Så var det tänkt i alla fall. Men sen bolagiserades det hela och som de driftiga entreprenörer de är, så såg assistansbolagen till att expandera. Fler skulle ha mer. Medborgarna, rädda att framstå som hjärtlösa, stod för notan. Vem vill säga att de handikappade är giriga ? Det är politiskt och socialt självmord. 

Sverige lägger 2,3 % av BNP på LSS, därtill kommer ännu större summor hos kommuner och landsting, de behövande till del. Det är mer än försvarets 1,1 %; samtidigt så säger ÖB att landet inte kan försvaras mer än en vecka. Det kanske inte naturligt har med varandra att göra, men samtidigt är det samma pengapåse som betalar. Att inte se över LSS, att utvärdera om detta är de bäst använda pengarna för de handikappade, är oredligt. Under de sista 10 åren blev långtidssjukskrivningarna allt större problem, i det att de tog större summor i anspråk. Det ledde till krav på reform, inte orimligt, kan man tycka. Samma sak borde ske med LSS, om inte annat för att kunna bevara systemet. Låter man det springa iväg och det uppfattas som korrupt, kommer det att avskaffas - inte heller en önskvärd lösning. En reformering är att föredra framför ett tvärt avskaffande.

Men de som jobbar i systemet ser sig själva som goda, de tycker rimligen att det de gör är produktivt och gott. Den bilden behöver inte omvärlden anamma rätt av. Det som en gång var ett utökat skydd för samhällets svaga, har blivit stora affärer. Det är en oavsiktlig (?) effekt av den funktionsmarknadisering som skett av de offentliga systemen, där blott uppbörden är ännu inte privat. Ulf Hjalmar Kristersson (M)  & Maria Larsson (KD),  ansvarig ministrar, har inte gjort sitt jobb gott nog. Kanske av räddhågsenhet, för att peka ut marknadens aktörer som giriga.

Luftstridsskolan (LSS), en del av försvarsmakten,  får för lite pengar - de handikappade, får för mycket på fel sätt. Ett fel är den ökade mängden autismliknande tillstånd som numera betraktas som inte bara något konstigt som man kan leva med, utan som blivit mer och mer handikappande, ju hårdare och mer omänskligt samhället och därmed arbetslivet blivit. Förr kunde dessa personer kanske vara kvar i en verksamhet, idag ges de en assistent och lämnas i övrigt därhän. Det är dyrt och ineffektivt, det är kallt och illabådande. LSS har hög träffsäkerhet jämfört med andra socialpolitiska åtgärder; men ändå - har vi råd att inte finansiera Luftstridsskolan ?

Monopol, på gott och ont

Monopol är som regel inte av godo - de priser som sätts och den produktion blir ineffektiv, givet att samhället vill ha så mycket som möjligt så billigt som möjligt. Undantag finns; det kan vara naturliga monopol - som avlopp i en stad eller i industrier där startkostnaderna är större än den förväntade vinsten. Men monopol tenderar att producera acceptabel kvalitet till ett för högt pris, med en svullen byråkrati. En anledning till att skapa monopolsituationer kan vara makt.

En jämförelse mellan Fortum med Systembolaget.  

Båda är monopol. Båda är statligt ägda - i fallet fortum så ägs det (huvudsakligen) av Finländska staten.
Fortums produkt är i princip nödvändig för att leva ett drägligt liv. Systembolagets produkter är lyxprodukter som potentiellt skapar misär. För stor produktion/konsumtion av fortums produkter leder till miljöförstöring och möjligen ineffektiv produktion. För stor konsumtion av Systembolagets produkter leder till bakfylla, misär och ordningsproblem. Vinster i Fortum går till Sannfinländare och (bättre) andra Finländare. Vinster i Systembolaget delas ut till svenska staten. Misskötsel av fortum leder till kostnader för stockholmarna. Misskötsel av Systembolaget leder till kostnader för Svenskarna. Skulle fortum göra en brakförlust skulle de kunna höja priserna, som de skulle tvinga på konsumenterna. Skulle Systembolaget göra en brakförlust skulle man kunna höja priserna eller lägga ner verksamheten, konsumenterna skulle kunna sluta köpa vin &öl - börja producera själva och kortsiktigt ta förlusten.Historiskt så ha monopol visat sig leda till korruption. Systembolaget har drabbats, när chefer mutades för att göra vissa inköpsbeslut . Sagolika bonusar delas ut till fortums ledning, men det med ägarnas goda minne (korruption, nja, bara nästan).

Ett tydligt spår: Vinster är privata och kostnader offentliga. Min slutsats blir att företag som är monopol skall ägas av dem som har nytta av monopolet och betalar för det. Att sluta konsumera el, som en protest är kanske kul en sommardag. Men i längden går det inte. Att sluta med alkohol är enklare och vill man kan man brygga själv. Systembolaget har en folkhälsoaspiration, syftet är att begränsa tillgången på alkohol. Märkligt nog är det enklare att få tag på obskyra whiskeymärken eller kvalitetsviner på vilket-systembolag-som-helst än i välsorterade utländska alkoholbutiker. Att vilja att människor konsumerar mindre sprit för att nykterhet är hälsosamt är rimligt, men att ge makten över elproduktionen till en utländsk stat är bara dumt. Dumt, eftersom vinsterna hamnar där och inte gynnar oss, alls. El är dessutom en vara som kräver en viss leveranskvalitet, som det är svårt att utkräva av ett privat bolag. Att sälja ut elbolag är oansvarigt. Elbolagen är centrala aktörer i ett modernt land. Utan el slutar stora delar av tjänstesektorn och industrin fungera. Den makten har vi inte råd att frånhända oss.

Monopol bör, om de alls ska få finnas, vara offentligtägda så att de kan kontrolleras.