Vad är vi beredda att dö för ?

Någonstans så tror jag att alla, är beredda att offra sig för något. Ingen är beredd att offra sig för inget. Att vara motiverad nog, att kunna riskera att upphöra, det är något oerhört. Ibland offrar sig ju människor för en vad de tror är sant. Slocknar ut, av förfelade orsaker, eller spränger sig själva i en vägspärr. För vissa tycks det så enkelt och självklart, som om de inte hade en annan mening med sitt liv. För andra blir det en väg ut, att kunna dö med heder.

Guldets makt är stor, så stor att somliga ger sig åt haven eller gruvorna för att dö där, i mitt tycke utan mening. Visst, vissa får guld och risken är inte stor. Men den desperation eller kalla rationalitet som driver dessa människor, är är ändå svår att förstå. Ärans och hederns makt är större, där kan vi räkna med att människor ger sig in, i full vetskap om att de kommer att dö.
Religionen, driver somliga för långt. Tron (inte vetskapen) om att ett kritter skulle kunna vilja att du gav upp allt, som motvation är inte bara sjuk, utan också farlig. Samtidigt hänger den samman med identiteten. När människor dör för den de är, gör de det för fäderneslandet, familjen eller det gemensammas bästa. De uppfattar sig som goda, i kampen mot ett annat - ont.

Det jag skulle önska till jul, är att människorna skulle sluta använda andras motivation, att dö, för sina egna syften. Att fundementalister i stället för att övertyga svaga och psyksjuka att dräpa sig, själva kunde visa sin tro.

Ingen vill dö, men alla känner inte att det finns mening. Att ge en mening, är det religiösa och andra ledare bör göra. Att tjäna livet, istället för att vakta döden, det vore vackert. Kanske är det en utopi.