Ensamståendes adoption

Sedan länge accepterar vi att kvinnor adopterar barn, utan att vara i en relation. Argumentet är något i stil med att det ligger i deras natur. Ville hon - kunde hon förmodligen låta sig bli gravid. Att hon sedan skulle uppfostra barnet själv, tar man för givet. När samma situation föreligger hos män, har man länge tvekat. Kanske pedofilfruktan ligger bakom, de flesta pedofiler är ju män. Kanske är tanken på mannen som ensamuppfostrare liksom icke-existerande. Den rollen finns inte. Möjligen skulle en man kunna vara ensamuppfostrare om frun dött, i en katastrof eller olycka. Då skulle han sitta där på sin kammare ledsen och den äldsta dottern skulle hjälpa till med sina yngre syskon. En gammal granntant fick hjälpa med tvätten, tills han hittade en styvmor. (Styvmödrar är dessutom inte lika bra som riktiga mödrar, får vi veta i sagan.)

Det är betydligt vanligare att ensamstående kvinnor fostrar sina barn än att männen gör det. Det är en naturlig del i vår bild av vad en moder är. Hon tar hand om. Tröstar barnagråt och plåstrar om slaget sommarknä. En moder bakar bullar ! Hon kan bli övergiven, därför fostra sina söner själv. Men att mannen aldrig blir övergiven, hur kom vi fram till det ?
Det är jobbigt att ta hand om barn. Barn är skrikiga de skiter och de kräver. Därför är det bättre att vara fler när man uppfostrar; mor och farföräldrar skall helst finnas där. En syster kan rycka in när det är mycket på jobbet och kusinen kan man ringa i nödfall. Nätverket familjen, är av lika stor betydelse som partnern. Att barnen får komma in i en god situation, med omtanke och värme, är långt viktigare än den enda förälderns kön.
- Men det är klart, en far är aldrig en mor. Skall heller aldrig låtsas vara det.