Upprörande extremism i spelmansvärlden

Svensk folkmusik är fantastisk. Den är rik, den är har bredd och den har en glädje i det den skapar. Det finns mycket bra folkmusik. Långt mycket av den, når aldrig så långt ut i den större världen. Lokalpatriotism är trevligt och bra, men hittar ibland fel.

Ett sådant exempel är de stora stråkensemblerna man understundom kan stöta på. Fler än fyra fioler gnisslar ikapp. Utan uppbackning. Ingen orgel, ingen trumma och inget blås, intet alls. Bara ett unisont spelande utan stämmor. Det är så att man vill gråta. Så oproffsigt. Nog för att det skall vara folkmusik,. Men den skall vara folklig, på det sättet att man skall vilja lyssna på den. Åtta fioler är som regel inte ett publikfrieri. Det är att döda det goda och vackra i ett instrument att hylla. Fiolen tar för stor plats i svensk folkmusik. Svensk folkmusik skulle behöva mer Hedningar fler Väsen och lite Triakel. Samtidigt får man inte förlora Höganäs dragspelsklubb.

Ett annat exempel är det faktum att datum för festivaler och spelningar ibland annonseras på ett sätt att det inte går att få del av informationen. Man marknadsför inte folkmusik som musik, utan som lokala antikvariska reliker. De skall bevaras inte för sina kvaliteer, utan för sin särart, tycks det betraktaren som. Intresset finns på det lokala planet, men inte hos någon form av centrum. Här gör Northside ett bra jobb, genom att verka för utvecklande och (re)populäriserande.