Behovet av frälsning

Människor söker vägar att förklara sin oro och omvärld. Det kallas vetenskap och religiöst sökande. Men människan är som en stock uppspolad på en främmande strand, inte riktigt i takt och samklang med tiderna. Den smärta som tanken och medvetandet skapat vill vi döva. Karl Marx sade att 'religionen är folkets opium', men även opium är folkets opium, liksom f.ö. TV.

Vem behöver frälsning idag ? Frälsning, låter så ålderdomligt, så gammalt och förlegat att det vore som att fråga om någon ville ha korngröt, med vatten. Det låter fattigt. Men när man hör religiösa människor beskriva det är det som om de beskriver vatten. Alla beöver vi vatten, den som inte druckit törstar. Men det räcker inte som förklaring. Frälsning ses av olika som olika saker- att uppleva guds nåd (sic!) , samverka med guddomar eller gå in i tron allena. På intet sätt kan kristendomen som nog får sägas 'äga ordet' ha monopol på frälsning. Frälsning är i så fall en personlig sak, beroende av den egna fria viljan. Det ses som en fortsättning på strävan efter helighet . (Helighet kommer från att bli ett - att bli hel och Frälsning kommer från det gamla svenska ordet befrielse) Just detta att befria sig från världen och forma sig till förståelse av den är ett återkommande inslag både innom asatron, kristendomen, islam och hinduismen. På så sätt blir frälsning och uppgå i brahman samma sak. På så sätt är det människan och dennes religiositet som står i centrum för religionen, samtidigt som den natruligtvis förklarar vad 'gud' skulle innebära.
Vetenskapen har en liknande drivkraft, men där det direkta studiet av omvärlden börjar med mer banala saker. Religionen springer iväg, hoppar mot skyn och vetenskapen går stirrandes ner på marken. Nyfikenhet är ett mänskligt drag och det kanaliseras olika. Frälsningen saknas innom vetenskapen, i meningen att det inte finns en slutpunkt. Viljan att se en slutpunkt tar ibland över innom det religiösa sökandet, man slår ifrån sig och vill sätta ett monolitiskt frågetecken där detta i sig inte förklaras - vilket ger vetenskapen en fördel eftersom den hela tiden rör sig sakta framåt.
Behovet av frälsning är säkerligen existerande hos alla, äevn om inte alla känner det på det sättet. Upplevelsen av behovet varierar och behovet varierar. Men människan är konstant. Sökandet är evigt. Tiden är ung och vetenskapen egentligen inte i konflikt med religionen - det är när religionen försöker förklara vetenskapen man misslyckas. Det är då konflikten blir stor.

Frälsning är en livboj utkastad i ett stormande hav. Och inget är säkert. Vi behöver kanske inte frälsning, men vår frihet ger oss en möjlighet. Vår historia visar att människan formar sig och sin omvärld, men ändå: framtiden är alltid osäker.

Fä dö, släkten dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermålet dör aldrig
för den, som ett gott har vunnit.