Vem gör vad ?

Det visade sig att underrättelsetjänster stod bakom delar av handhavandet som föregick Göteborgskravallerna. Inte oväntat, kan tyckas. Men samtidigt oroande: hur mycket av det vi ser är orkestrerat av främmande makt ? I många av fallen har det varit Förenta staterna och Großbrittaninen som stått bakom allslags revolutioner och tokigheter. Exakt hur mycket och exakt vad, vet vi inte. Inte ens rapporter som anser sig vara fullständiga är ju sällan det. Tidningar och massmedia visar ofta en vinklad och ibland helt felaktig bild.
- Det märker man när man varit med om något som rapporterats, det är sällan det stämmer till 100 % eller ens 90 %. Synd. Samtidigt så är det den bästa informationen man har, med tanke på att det faktist inte går att ta reda på allt själv. Ofta är sektorinformation och en himla massa pusslande en bra metod, men den är tidsödande.

Av hävd och egen effektivitet skall underrättelseorganisationer (MUST, CIA, FRA, NSA m.fl.) vara hemliga och nästan lite osynliga. Det finns öppna delar, men de sysslar oftast med andra saker än de hemliga delarna. HUMINT kan aldrig ersättas, men i takt med att SIGINT blir viktigare så kommer det att bli mer och mer dominerande. Det är inte bra, eftersom det inte går att få förklaringar av SIGINT (möjligen kan man tolka ihop och sedan lägga till detaljer) så kan det bli väldigt fel. Det är en risk man är beredd att ta. Alternativet är värre. Men ändå, man kan inte nöja sig med det resonemanget. Det kan nämligen bli väldigt fel.
Någon form av valideringsprocess och dubbelkontroll, mot en oberoende källa skulle kunna säkerställa att man hittar rätt. Syvende og Sidst måste man fråga sig om det är rimligt.

Orkestreringen i sig medför också att processer som övervakas tar oväntade vänningar. Att inte kunna förutse vad som sker, är ju precis just det som man inte vill uppnå. Anledningen till spaningen sker, (utan spaning - ingen aning ...) är ju att få en uppfattning om vad som kan ske. Visserligen kan det ligga en tjusning i att kunna styra, men det får inte övergå i maktberusning. Faran med styrningen måste alltid vägas in. Att sedan kunna backa upp styrningen med olika former av tvångsåtgärder, både är och är inte önskvärt. Det höjer också risknivån.