Lufsa runt och krama träd

Egentligen är det konstigt, det vi ibland håller på med. När man sätter det i perspektiv och ser det med oegna ögon. Att gå i skogen är något underligt. Det finns de som kramar träd och känner samhörighet med myrstackar, de som ligger i mossan och stirrar upp i himlen - lyssnande till fjärran fågel. De lever mitt ibland oss. Stämningssökerskan som i gläntan finner den ro hon saknat, hittar vemodigt alvar, är det kanske hon som är den underliga ?
- Vacker är naturen och kanske vemodig. Vacker är glömskan, och alltid vemodig.

Bister och karg, likväl som frodig och grann, kan man finna skogen och moarna. Den tid, då inte längre den som längta dit, i storstaden finns, kommer nog komma. Att glömma och gå vidare, är kanske vår natur. Men att glömma naturen och inte längre längta dit, att slita sig från sina band. Det är att förringa och gå vilse, det är att inte våga.

Í forn tid gick man inte som vi, i bygd och mark. Alltid var den tid, då man passerade den bekanta rotvältan och såg ut över tjärnen. För det är ändock bekant, så som det var i forn tid. Allt och alla är produkter av sin miljö och sin historia. Skogen är vår.

Vem är det nu som är den underliga ?