Rika och fattiga

Sveriges vänster har i årtionden slagit sig för bröstet för att man hjälpt de svaga och fattiga. Det låter som en klyscha, när man hjälper dem. Som om det var något politikerna gjorde för att vinna folkets stöd.

Att vara fattig handlar om att hamna i en situation man inte bemästrar, utan tillräckliga möjligheter att ta sig därifrån. Det kan vara många skäl till varför men effekten är densamma - ett utanförskap. Sveriges riksdag består uteslutande av personer som aldrig varit fattiga. Några har varit arbetare, men ingen har varit fattig. De fattiga blir ofta arbetare - därför att de utnyttjas av andra. De flesta tjänar själva på det, men i någon mån konserverar vissa jobb situationen.

För att förstå vad det innebär och hur det känns, måste man nog själv ha varit fattig. Det är naturligt att just de som har varit fattiga har det svårast att ta sig till en riksdagsposition - från det lägsta till något av det högsta. Men det har samtidigt varit vänsterns styrka. Att lyfta dessa grupper i realiteten och inte bara i tanke, borde vara vänsterns adelsmärke. Trots en socialdemokratisk regering ökar andelen som inte har hela tänder, ökar de som inte har egen bostad och ökar andelen som inte har pengar över i slutet av månaden. Sverige sjunker, trots höjd BNP.

* Förtidspensioner låter människor hamna i en situation svår att ta sig ur. De frånkopplas helt enkelt från arbetslivet. [Systemfel]

* Mentalsjuka får inte vård, begår därför våldsbrott. [Systemfel]

* Färre och färre platser i kommunala församlingar gör det svårare för de sämst lottade att ta sig in. Leder till stratifiering. [Systemfel]