Arbetarepartiet, arbetarna och arbetarpartiet.

Arbetarna är de som i grunden skapar välståndet, genom att flytta fysiska objekt. Så kan man tänka. I den idétraditionen finns också idén om politikerklassen, där finns idéerna om hur manliga - svettiga och välbyggda - kroppsarbetare utnyttjas i verken.
Det stämmer naturligtvis, till en viss punkt. Men inte fullt ut.

Alla partier är för arbete. Djupt, har vår protestantism slagit rot i folksjälen. Men arbete handlar om så mycket. Att sälja en flaska är lika mycket arbete som att ringa runt och sälja prenumerationer. Båda dessa är arbetare. Arbetets godhet ifrågasätts inte, men vem som är arbetare är en fråga. Är en Polis arbetare ?

Tja, han arbetar ju för kapitalisterna, precis som de flesta av oss. Så på det sättet skiljer polisen sig inte från andra. Visserligen använder polisen våld, men är det inte våld att beröva naturen dess gåvor med en slägga ?
I dagens valdebatt så vill partierna framstå som goda. Alla vill ha en nation i arbete. Men ingen tycks förmå precisera hur det skall gå till. 0 % arbetslöshet är kanske för lite, men 0,025 % arbetslöshet och en förvärvsfrekvens på 90 % vore inte tokgigt. Då kunde lönerna gå upp och välståndet öka. Kunde sedan folk förmå sig at spara och äga så skulle de snart vara sina egna lyckas smeder. Kanske en önskedröm, men faktum är att om välståndet var jämnt fördelat skulle vi alla äga 500 000 kr var.