Kulturfestival i Stockholm

Allt om Tisdagens kultur i Stockholm, kan jag inte säga. Men det folkmusikala inslaget var bra. Trenne timmar och något därtill pressades det till. Ändå inte illa. Musiken var levande, ropande, vacker och klar. Flickan jag dansade med fager. En sommarnatt !

Irmelin fick mig att rysa, att hänfört stirrra in över scenen. Tre små ... å det låter så mycket, så juvligt och så rent. Det som först förstår är mina smalben, håren sätter sig på ända och vägrar gå ned. Sedan sprider sig känslan, närheten och behagligheten - jag är med. Jag flyter sakta in i sången och dras med ner i bråddjupet. Måtte det aldrig sluta !

Gruopa (varför stavar de sååå ...) är proffs. Det märks på ljudbilden som med tre instrument (ibland bara två) är både varierad och stor. Jag hade kanske valt andra delar av reportuaren, att spela regn denna dag - det går inte. Sen tog det fart och publiken kom riktigt igång. Kontakten kändes underbar - min eloge .

Sofia Karlsson med ensemble, får oss att studsa och le. Jämte instrumenten ser hon liten ut. Men hon låter mer och spelar som en countrysångerska av rang. Influenser och takter binds osynligt samman, traditionen lever sitt eget liv. Pust !
Ibland saknade hon sina vänner, ropade ut till dem som skrivit texterna. Sofia: de är bra.

Väsen lyssnar jag inte till. Vill inte, jag sveps med och in i dans. Fastare takter ? Det är svårt att dansa, men jag är lycklig. Väsen, är bra, kanske borde jag lyssnat mer. Men det är så mycket, där är sköna. Väsen passar en sommarkväll, liksom ackompanjerar livet denna kväll, så underbart. Inga misstag, bara bra musik. Jag gillar väsen, alltid, inte bara ikväll. Men särskilt ikväll.

Stockholms Spelmanslag, är många. Buskspelen kommer igång. Spelmanslaget är riktigt och rätt. Rekordeligt är ett ord som passar. Inte samma leben und geist som hos Groupa eller Väsen, men med färre lyssnande är dansarnas andel långt större. Då passar de perfekt. Planering, när den är som bäst. Det enda som stör är en man med en flaska. Han vill vara med, jag förstår varför.
Spelmanslaget fungarar utmärkt och jag kan i trygg förvissning lämna Gustav Adolfstorg. Mats Berglunds trio, ser jag en annan gång. De är de värda.