Ingrids klagan

Musik, alltid ett glädjeämne. Det finns de som inte gillar musik, som jag inte förstår. Hur kan man inte gilla musik ? Långt alltförmånga syns det mig, klistrar dock sin älskan likt ett tuggumipapper på tunnebaneväggen - något som finns där, som inte hör hemma där och som egentligen är en form av bortkastande. Det är ett passivt deltagande, där det nästan är en bakgrundsbild, stt sorl för att dränka annat som spelas av stora mästare. Det i sig, en tragik - eftersom det törhända är viljan till normalitet som styr, inte ett eget och medvetet val.

En av mina favoritstycken, är Ingrids Klagan av Grieg. Det är ett stycke som i mina ögon handlar om en våldtäkt. Den är smärtsamt vacker (lidande, som skönhet ?) men i sin innebörd djupt äcklande. Den handlar som själens lättrörlighet och om att hålla fast vid det som är riktigt och rätt. Men jag kan inte lyssna längre på Ingrids klagan, för litanian är bara så tragisk.

"Kanske skall det gå både vinter och vår
och nästa sommar med och många hela år;
men en gång ska du komma, det vet jag visst,
och jag skall nog vänta, för det lovade jag sist."

Samtidigt är den existensialistisk - den handlar om vårt förhållande till tiden och människorna omkring oss. Meningen med Peers liv, är att han levde det så bäst han kunde. Väl hemma, fattig och nyanländ, så finner han det han saknat. Tiden läker allt, också kanske min motvilja mot Litanian.