Jämlikhet

Alla vill vi ha jämlikhet. Alla vill se sig som jämlikar och ingen vill vara förmindre. Många vill vara förmer och någon vill inte alls vara.

Men vi är inte lika, eller jämlika. Vi är ojämlika och har så alltid varit. Kanske är vi liknande, men det betyder inte implicit något mer, än att vi ges en möjlighet till självbild och samhörighet. Jämlikhet skall inte handla om att alltid nå samma mål, eller ens med samma medel gå samma väg. Jämlikheten skall handla om möjlighet, å i det ligger att vi på grund av ojämlikhet och olikhet väljer olika vägar för att nå olika mål. Tanken svindlar över de jämförelser vi måste göra, över det arbete som ligger bakom metriken. Men ändå finns ett ideal i jämlikhetstanken som är lockande.

På vissa sätt är det lätt att mäta jämlikhet - som lön. Amerikaner har högre lön än Europeer. Amerikaner jobbar mer, Europeer har längre semester. Vad är mest värt, semester eller lön ? Trots detta skulle jag vilja hävda att Amerikaner och Europeer är jämlika, som grupper, låt gå för enskilda. Det är också här man måste inse att jämlikheten handlar om grupper, inte om individer. Att jämställa grupper kommer inte att jämställa alla individer. Samtidigt så kan vi dela in människor i grupper (klasser!) efter deras position och se att det finns skillnader. Indelningen som sådan ger för handen, att det i det perspektivet, så kommer det alltid finnas ojämlikhet. Kanske kan den ändå balanseras, så att individer genom sin tillhörighet inte ges olika mycket makt. Det kallas för klasskamp, nationalism, feminism och annat.

Jämlikhet handlar om makt över sitt eget liv, frihet. Men jag är inte jämlik med alla andra, eller ens lika gott vetande. Men i alla fall det, vet jag. Och det vet jag, att alla andra inte vet det, och det får mig att känna mig lite förmer. I alla fall, lite.